Det var ganska nervöst att hälsa på hos pojkvännen. Jag minns att jag bytte kläder alldeles för många gånger innan jag kände mig beredd. Så fort jag gått utanför dörren för att gå dit så började kläderna skava och korva sig ändå.
Pojkvännens mamma bodde i hus. Hon hade trädgård, såna där träskulpturer som ser ut som tranor och gjorde god salladsdressing. Jag var imponerad och ville att hon skulle gilla mig. Hon fyllde på mer vin i glasen.
Och ännu mer vin hade hon druckit när hon till slut lutade sig fram över bordet. Den franska äppelpajen låg klämd mellan oss när hon fick något vattnigt i blicken: –Alltså, jag har ju aldrig gillat mörka människor och så … fast jag gillar dig! Jag visste inte vad jag skulle säga. Kunde inte säga tack, precis. Jag blev till ingenting. Var tyst resten av kvällen och ville bara hem.
Ända sen dess har jag haft väldigt svårt för mitt ex mamma. Vi träffades inte mer efter den gången och jag fick alltså aldrig upprättelse. Hela kvällen i hennes hus kändes smutsig.
Men idag kan jag tänka att ur hennes perspektiv så kanske det var modigt det hon gjorde, även om det blev fel. Hon kanske inte träffat så mycket olika människor i sitt liv. Hon kanske hade oroat sig och bytt kläder en massa också innan vi sågs.
Om jag kan se rädslan hon bar på så kanske jag kan förlåta henne också.
